Värmlandsmodellen
- ett gott syfte med föga potential att lyckas, eller ?

All heder till Värmlands Idrottsförbund och Brottsförebyggande Centrum som initierat det projekt mot läktarvåld - eller idrottsrelaterat våld - som nu går under namnet "Värmlandsmodellen".

BolticGöta deltar i detta projekt. Givetvis finns en gemensam och innerlig strävan att våld i alla dess former ska bort. Det ska bort från stadskärnan, bort från Tingvalla Isstadion, bort från hemmets lyckta dörrar.

Kort och gott: Visionen är - och det måste den vara - att våldet ska bort från samhällets alla delar. Utan den visionen så har vi gett upp och kapitulerat. Och utan Värmlands Idrottsförbund och Brottsförebyggande Centrum skulle vi fortfarande stå och stampa i en konstaterande takt, med media som tonsäker, trestämmig kör.

Lika imponerad som jag är av krafttagen som tas, och som BolticGöta är en delaktig part i, lika rädd är jag att problemet - ibland överdrivet, ibland underdrivet, ibland måttfullt skildrat - inte angrips på rätt sätt eller med rätt insikt.

Vi vet av empiriska data och av bedömningar från experthåll att summan av allt våld i samhället har varit någorlunda konstant under drygt hundra års tid i Sverige. Det som ibland lyfts fram som ett "råare klimat" har visat sig - om jag inte är felinformerad - vara en något felaktig bild... snarare en del av ett bättre rättssytem och en större medial apparat, än en reell ökning av våldet.

Människor, och då mestaldes män, begår våldshandlingar i alla tider. I hög- och lågkonjunktur. I över- och underklass. På 1900- och 2000-tal. I 70-talets folkparker och på nutidens trediga nattklubbar. I hemmes "trygga" vrå. Ute på gator och torg... och just det; på och omkring idrottsliga arrangemang.

Om Värmlandsmodellen enbart leder till en synkronisering mellan idrottsföreningar och deras svarta listor, ja då är jag orolig för var våldet tar vägen. Visst kan BG, FBK, Degerfors & co. då dra en lättnadens suck. "Inget kommer i alla fall ske hos oss". Nu kan vi locka ännu mer publik och spara in skyhöga kostnader för svällande säkerhetsarrangemag. Men om tesen att våldet i samhället är konstant visar sig vara korrekt, jag då torde logiken vara följande:

Våldet stävjas och stängs ute från elitidrottens kontexter. Följden blir säkrare idrottsarenor. Men våldet försvinner inte, utan hittar andra forum och former. Följden blir osäkrare gator och torg. (Det har vi för övrigt redan sett i exempel på kanns det som.)

Vad jag vill komma fram till är att problemet - i ett större perspektiv - inte är löst på långa vägar om våldet runt idrotten elimineras i Värmland. Det flyttar i så fall någon annanstans. Därför kan man bara hoppas att kommuner, föräldrar, skolan etc. (hur diffust, politiskt och slentrianmässigt det än låter) på sikt också inbegrips i Värmlandsmodellen. Fast även då återstår ett problematiskt faktum. Tyvärr.

TIll skillnad från övrigt våld i samhället, som är "enkelriktat" med en förövare och ett offer, så är idrottsvåldet av en annan karraktär. Här möts ofta - inte alltid - två parter som båda är förövare och offer på samma gång. Inte helt olikt ett ett slagfält från medeltiden. Båda parter medverkar på eget bevåg.

- "Hur stoppar man två parter som verkligen vill slåss". Den frågan ställde sig en supporterpolis i Västerås i SVT då han intervjuades under hösten 2006.

- "Jag tror faktiskt inte att det är möjligt", sade densamme nästa mening.

Kanske är det växande våldet inom idrotten i grund och botten fruken av ett så kallat "I-landsproblem". I västvärldens överflödessamhälle, där den dagliga kampen efter vatten och mat är ett avlägset och diffust minne - på sin höjd ett kapitel i en historiebok - ja där uppstår någon form av tristess hos vissa medborgare. En tristess som verkar dövas av att gå ut på en läktare eller ett torg med vetskapen om att man kommer ge och få "på käften".

Efter Fight Club - den filmen har de flesta sett - bildades massvis av "slagsmålsklubbar" i västvärldens alla hörn. Friska, välutbildade och reflekterande individer - inte sällan med bra arbete, fin familj och hög IQ - anslöt sig lika snabbt som Rocktågets biljetter tog slut i början av 1990-talet på västkusten. Sjukt och obegripligt, tycker många. Javisst. Men likafullt ett faktum att hantera.

Så frågan är kanske lika enkel som svår och till synes ogreppbar:

Hur får vi människor - i ett samhälle av överflöd och I-landsproblem - att hitta andra saker än rallarslagsmål att döva tristessen med?

Hittar vi svaret på den frågan, då har vi något mycket spännande att jobba med. Ingen blir gladare än jag om det utmärka arbete som Värmlands Idrottsförbund och Brottsförebyggande Centrum har inlett leder till en början av svaret på denna mycket komplexa fråga.

Under resans gång hoppas jag att problemen belyses på ett korrekt sätt så att även den mediala uppståndelsen kan bidra till att lösa problemet, och inte bara elda på den snöboll som växer sig större och större. (Skön och motsägelsefull liknelse!)

Februarikrönikören